Meningar som fastnar

Jag har tänkt på en sak. Det här med meningar som fastnar i ens bakhuvud och maler runt runt runt. Jag funderade länge på om det endast var en filmeffekt. Ni vet när man hör hur huvudpersonens röst upprepar en fras om och om igen tills personen ifråga blir antingen helt psykiskt nedbruten av att inte få orden ur huvudet eller blir helt peppad och går igång på orden och det hela slutar med att huvudpersonen gör något drastiskt, typ mord eller gör slut eller nåt annat befängt.

Det jag undrar är vad det är som gör att just vissa ord och meningar fastnar. Jag menar jag har ju inte något så där spännande liv så att mina "meningar" leder till att jag tar ett avgörande beslut eller finner lösningen på världsproblem. Nä, de ord som flyger runt i huvudet kan vara något ICA-kassörskan sagt, eller något som nån sa i förbifarten vid microvågsugnen på jobbet. Jag kan förstå att meningar som sårar eller får en att känna sig bra till mods fastnar, men varför fastnar till synes helt meningslösa saker? Och då kanske till förmånen för andra viktiga saker som borde snurra runt i huvudet??

Som häromdagen när jag var och lunchade med min arbetskompisar på en pizzeria. Till pizzan ingår saft eller vatten. Jag skulle ta ett glas och hälla upp saften när servitrisen sa "Du kan ta med "tillbringan" till bordet". Hade jag vetat att jag resten av dagen skulle upprepa dessa ord ett antal gånger för mig själv, skulle jag tagit på mig hörselkåpor redan vid ingången till pizzerian. Kanske var det att hon uttalade ordet tillbringaren på ett sådant sätt att jag trodde att det var något helt annat än en kanna med saft....

Kan det till och med vara så att hjärnan är så smart att den bearbeta vissa ord och meningar flera gånger om för att du ska fatta att det faktiskt ligger något bakom dem som du har nytta av. Typ som ett chiffer som du ska lösa och hitta en helt annan innebörd av. En Da Vinci Kod av något slag. "Du kan ta med tillbringan till bordet" Jag får nog köra den meningen några gånger genom de-chiffern och se vad som kommer ut på andra sidan.....

Tandläkare

Jaha, då vart jag kallad till tandläkaren igen. Ett besök årligen brukar det ju bli. Så trodde jag det skulle bli även i år när jag travade dit i torsdags. Jag sa till mig själv att du behöver bara gå dit, luta dig tillbaka i stolen, öppna munnen, försöka svara vänligt på frågorna med spottsug och diverse andra verktyg i munnen, ge henne halva din inkomst och sen inte gå tillbaka förrän en sisådär 12 månader senare.

Mer fel kunde jag inte haft. Jag gick dit, lutade mig tillbaka i stolen, öppnade munnen för att få reda på att jag har alldeles för mycket tandsten, ett hål och begynnelse till ytterligare ett, samt ett vänligt bestämt hot att jag måste fippla med tandtråden varje dag för att inte få tandlossning typ innan jag är 40! Dessa incidenter ledde även till TVÅ NYA inbokade besök inom den närmaste månaden ! VA? Jag som behövde 12 månader på mig för att nummer 1: kunna spara ihop pengar till besöket och nummer 2: repa mig psykiskt efter de årliga tandtrådspåhoppen.... I detta årets tandläkarbesök ingick även en lektion i hur jag ska tandtråda för att inte se mina tänder falla ut en efter en. Med en spegel framför munnen visade hon hur jag skulle bete mig.
Det som stör mig mest är att man inte kan tandtråda en gång för alla och så är det bra sen. Nä, man är liksom fast med det livet ut. Kanske inte värre än att man måste borsta tänderna varje morgon och kväll kan tyckas. Men jag tycker att det är femtio gånger värre. För de akrobatiska övningar som ens fingrar måste utöva för att få till den optimala tandtrådningen är ju inte mänskliga. Och mellan vissa tänder hade inte ens en osynlig tråd kunnat klämma sig emellan.

Så vad jag skulle vilja ge forskningspengar till just nu är hur man kan få till en automatisk tandtrådsmakapär som gjorde jobbet åt en lika smidigt som en eltandborste gör tandborstningen åt en idag. Någon som har ett lagligt 90-strecksgiro att öppna och som vi kan sätta in pengar på till förmån för den automatiska tandtrådsforskningen ?

Löften som är svåra att hålla

Ja ha, då har nyår passerat för längesen, och mina löften om att träna på morgonen och skriva blogg varje dag har ännu inte infallit.... Så då bestämde jag att flytta fram 1 januari till 1 februari. Då skulle jag börja jobba efter mammaledigheten och det skulle bli en ny fräsch start för allt som har med rutiner att göra.
Så som träning, bloggande och lägga sig tidigt på kvällen.
När jag idag insåg att 1 februari blivit 7 februari blev jag rädd och förstod att det här med att börja på nytt är inget för mig. Det ligger som ett täcke över mig att jag har bestämt mig för att bli redigare, och nu börjar det bli väldigt mörkt här under täcket.

Så därför sitter jag nu här som ett första steg. Och i morgon bitti tänker jag träna. Men att lägga sig tidigt kan bli svårt eftersom det tar tid att blogga och det tar tid att packa väskan nu på kvällen för att kunna träna tidigt på morgonen, så alla tre nya rutiner blir inte uppfyllda på en gång. Men två utav tre möjliga är bra nog. Intalar jag mig i alla fall. Om det nu blir så att jag orkar upp tillräckligt tidigt för att träna. Men en utav tre möjliga är bra också. Tillräckligt bra i alla fall.

Det fina i kråksången är ändå att jag insett att det här med nyårslöften är svårt. Och att jag hädanefter inte ska kalla det för nyårslöften utan nyårsförsök. För det är ju precis det jag gör. Jag försöker att uppfylla mina löften.

Närvarande

Jag börjar dagen med att stå i duschen och tänka på vad jag ska äta till frukost. När jag äter frukost funderar jag över vilken väg jag ska ta till jobbet för att slippa köer eller så läser jag tidningen och blir upprörd över någon politiker som ändrar A-kassor hit eller dit. Och kommer knappt ihåg om jag åt leverpastej eller ost på smörgåsen. På väg till jobbet tänker jag på mötet som jag ska sitta i tillsammans med två chefer, och blir nervös när jag tänker på att de kommer betrakta mig och min presentation in i minsta detalj. Under mötet somnar nästan den ene chefen och den andre får ett viktigt samtal och måste gå ut och jag irriterar mig över att jag bekymrade mig för mötet innan, och börjar istället fundera över hur jag ska få tid med allt som jag vill göra i helgen, trots att det bara är tisdag....

Att kunna vara närvarande i just detta nu, att vara här och nu, är för många väldigt svårt. Så också för mig. Jag skulle vilja vara bra på att koppla om mig till att endast tänka på nu, nu, nu, istället för sen, sen, sen. Men det är jag absolut inte bra på, tvärtom, jag är alldeles genomusel på att bara finnas till. Vilket borde vara den enklaste sak i världen egentligen. Jag menar det borde vara det mest basala och naturligaste för en människa att bara sitta ner och bara vara. För det är ju precis det vi gör i början av livet. När vi är barn.

Barn har ju en förmåga att finnas i nuet och inte bekymra sig eller tänka på vad som kommer hända härnäst. I alla fall i början av barndomen. När sen hjärnan börjar utvecklas och vi får förmågan att förutse händelser och tyda konsekvenser av handlingar, det är då som nuet kan bli ockuperat av tankar om "sen:et" (det finns inte ens en bestämd form av sen, vilket borde betyda att det inte är viktigt...). Att kunna föreställa sig och planera för framtiden är ju en konst som vi människor till skillnad från djuren besitter, och som gör att vi kan agera och leva så som vi gör. Men min fråga är just VARFÖR vi inte emellanåt helt kan koppla bort momentet att tänka på nästa minut, timme, dag, månad eller år ? Utan att ta till meditation eller liknande. För vi hade ju faktiskt den förmågan i början av livet.

Så till julklapp i år önskar jag att min hjärna på kommando kan gå tillbaka till det stadie den var på för en sisådär 30 år sedan, för att sedan styras tillbaka till nuvarande skepnad igen. För ibland verkar det vara ganska jobbigt att vara 1 år också....

Inbillska Magsjukesmärtor

I juletider sprids våra vanligaste sjukdomar som en löpeld. Där, mitt i bland oss, mellan granar, glögg och skinkgriljeringar smyger de små bacillerna på oss där vi står intet ont anande och myser i julefriden. En frid som från ena studen kan gå från härligt frosseri i tryffel till ett förbannat hulkande över julstädat glänsande toalettporslin.

Att få vinterkräksjukan mitt i julmatshetsen är ju en ironi utan dess like. Mat är det man ska umgås runt från lucia till trettonhelgen. Några dagar av magsjuka kan få den mest matglade korpulente medelålders herre att föredra vatten och smörgåsrån framför julöl och silsallad. Det lustiga i hela kräksjukesnurran är att det gärna smittar andra. Inte bara fysiskt utan även psykiskt.

Bara orden magsjuka och kräkningar kan få oss helt kärnfriska julfirare att känna bubblor och oroligheter i magen. Skulle man dessutom höra en familjemedlem hulka sig inifrån badrummet, dröjer det definitivt inte länge förrän kväljningarna längst bak i gommen infinner sig.

Så varför kommer då dessa inbillska magsjukesymtomen ?
Är det för att många av oss vanliga svenssons vet, att ligga utslagen och helt utelämnad till enbart vatten och vätskeersättning är det närmaste total hjälplöshet man kan komma?
Eller är det kroppens försvar för att förbereda oss för vad som KANSKE komma skall?
Eller är det möjligen så att om vi känner efter och simulerar några symtom kanske inte de verkliga bacillerna kommer, för då tror de att vi redan är magsjuka och på så sätt kan man lura dom att få fäste ?

Det jag vet med säkerhet är att orden vinterkräksjuka och magsjuka inte ens bör sägas i samma mening som julmat och julgodis.

Tjuvlyssna

Hur jag än gör så kan jag inte låta bli att tjuvlyssna. Var jag än är i publika sammanhang så har jag alltid spetsade öron och snappar upp minsta lilla konversation. Ibland är jag inte alls diskret, eller om vissa får ha en åsikt, så är jag aldrig diskret. Till och med hakan åker ned när jag ska lyssna lite mer intensivt och jag har stigit helt in i konversationen själv.

Att tjuvlyssna tycker jag är som att se på en riktigt bra dramaserie på TV, ja till och med bättre, för det känns ju så klart mycket mer äkta i verkliga livet. Det enda problemet är att man ofta inte får reda på hur allt slutar. Vilket gör att en själv får hitta på slutet och det kan ju vara spännande att styra över folks liv, om än i fantasin.

Som i lördags när jag var på IKEA. Jag står i kön till caféserveringen och får stå en bra stund bredvid ett bord där två kvinnor sitter. Den ena kvinnan är i 35-års åldern och den andra kvinnan är att döma av ålder och utseende förmodligen mamma till 35-åringen. 35-åringen, som vi här kan kalla dottern, pratar med ganska hög röst så jag behöver inte anstränga mig nämnvärt för att höra allt.
Dottern berättar om en kväll hon hade med en man, och kvällen refererar hon till som "sista kvällen". Under denna kväll ringer en annan kvinna upprepade gånger till mannens mobil och dottern uttrycker med yviga ord hur irriterande detta är. Speciellt eftersom den mobilringande kvinnan uppenbarligen vet att det är "sista kvällen" och att dottern och mannen ifråga skulle "ha det lite mysigt" som hon uttryckte det. Det hon var mest upprörd över var att kvinnan inte slutade ringa trots att mannen tryckte bort henne två gånger i rad och sen inte svarade.

Det var vid det här laget som kön började röra sig och jag stod i valet och kvalet om jag skulle följa med eller komma med någon dålig ursäkt till personen bakom mig i kön "jag har inte bestämt mig ännu, du kan få gå före", bara för att få behålla platsen bredvid de två kvinnorna. Jag hade ju precis blivit introducerad till en följetång som jag gärna inte ville missa nästa episod av. Men feg som jag var följde jag snällt med kön och stod nu plötsligt med några frågor:
- Varför skulle dottern ha en sista kväll med mannen?
- Hade de brytit upp, eller skulle han flytta långt bort och vilken relation hade hon till mannen?
- Om de hade brytit upp, har man väl inte en "myskväll" som avslutning på förhållandet ? Eller har man det ?
- Och den stora frågan, vem var kvinnan som terroriserade mannen med mobilsamtal?

Då kommer vi ju till det stora dilemmat med min tjuvlyssningssvaghet.....jag fyller min hjärna med andras vardagsdilemman och frågor som jag inte får svar på. Än så länge har jag aldrig släppt på mina hämningar och gått fram till de inblandade och ställt de frågor som kommit upp hos mig under samtalets gång (många frågor hänger ju på att man inte har bakgrunden...). Men en dag är jag rädd att min nyfikenhet kommer gå över mitt förnuft och jag kommer stå där och rabbla frågor till människor som sitter och tror att de endast anförtrott sig till sin samtalspartner. Så ni som tror att ingen lägger märke till just er och era kompisar när ni babblar på caféet, bussen eller på IKEA.....en dag så kommer en för er helt okänd människa att ifrågasätta era relationer, fiender och vänner.

Jämföra

Varför ska man alltid jämföra sig med dom som är bättre än en själv?
Ja en ännu bättre fråga är ju varför man jämför sig överhuvudtaget. Men för min del har jag svårt att sluta jämföra mig så just nu är det inget alternativ.
Så en lösning är ju då att sluta jämföra sig med de som i någon mening är bättre än mig själv och istället börja jämföra mig med de som är lite sämre än mig själv. Då kanske jag ser mig själv som ganska bra, och i vissa fall t.o.m helt lysande.

Hela tiden jämför jag min fysiska förmåga, tex löpning, med de som ligger före mig i elljusspåret. De där ryggarna framför mig, va fort dom springer, och varför orkar jag inte springa så fort.
Snälla du, titta bakåt istället. Titta på de som ligger och flåsar dig i ryggen och tänk istället att "så bra jag springer i förhållande till dom som ligger i hälarna på mig"

Likadant när jag jämför mitt hem, min trädgård eller något annat. Varför leta upp de som har de välskötta trädgårdarna, eller de välstädade hemmen med de matchande möblerna eller de som har en snygg klädstil. Leta istället efter de som ligger på samma nivå som mig själv eller ett snäpp under. De som inte heller hinner klippa häcken när man ska, eller som inte krattar sin grusgång eller som oftast har en otvättad bil. Det är ju dom jag borde jämföra mig med, och på så sätt känna mig ganska lyckad.

Låter så enkelt, men är ack så svårt.

Mitt nyårslöfte blir att leta upp följande;
* en löpar-partner som springer en aningens saktare än mig
* en rufsig och vildvuxen trädgård som är en aningens mer oigenomtränglig än min trädgård
och så ska jag på så sätt känna att jag ligger på en alldeles lagom nivå för att vara mig själv.

Det gäller bara att min löpar-partner inte hinner tjuvträna från det att jag hittat henne tills det att jag börjar träna....