Att inte döda en snigel

Jag gjorde en snabb liten rörelse med handen och barnvagnen gjorde en svängom åt höger. Därmed hade jag sparat en snigels liv. Att jag hann och lägga märke till den lilla varelsen och hur handen styrde bort hjulen från den, var i princip en automatisk reaktion. En ren instinkt av att inte döda något.  Snigeln kröp således lugnt vidare utan att veta hur nära döden han faktiskt varit.
Hur många gånger har jag själv varit i den snigelns situation egentligen? Nu menar jag då inte att någon som är 1000 gånger större än mig, har besparat mig från att stryka med under ett barnvagnshjul. Jag menar hur många gånger jag varit så nära döden utan att ha den minsta aning om det.
När jag tänker på det får jag en oerhörd respekt för döden men framförallt för livet. Jag går här och vet att ett år är trehundrasextiofem dagar, att en månad är typ 31 dagar och ett dygn 24 timmar. Jag lär mina barn det och dom tycker att all tid låter som en evighet.
- Va, utbrister femåringen, är det 365 dagar på ett år, det är ju supermånga dagar!
Hade jag haft mod skulle jag ropat med dramatisk röst
- Kära, älskade du, det är kort tid, du måste tänka på att leva livet, njuta av att du finns, att du har ett liv fullt av möjligheter! Upplev gemenskap och naturen, för du vet aldrig när det kan ta slut! Du anar inte hur lätt det är att stryka med.
Jag är inte särskilt dramatisk av mig och jag hejdar mig.
En femåring behöver inte påminnas om att han ska njuta av livet, han gör det varje dag.
Han äter en bananmacka i soffan framför TV:n, han skrotar runt i sin pyjamas på lördagsmornar till kl 11, han går ut i trädgården och letar hallon och han spelar dator för att han tycker att det är så himla kul.
Jag tycker många gånger att han borde göra något annat än och spela dator, men det tycker inte han. Han får en timma om dagen, fem dagar i veckan. Att göra det man tycker är kul en timma om dagen, fem dagar i veckan är nog faktiskt inte ett så dumt recept på att njuta av livet. Om det sen är att spela dator, måla tavlor, läsa böcker, snickra möbler eller sjunga, spelar nog mindre roll. Bara man har kul.
Dessutom kan det även ge bieffekter. Som att bli bra på matematik.

Femåringen räknar dagligen minuter i jakt på sin speltid. En halvimme är 30 minuter väl mamma? Trettio plus trettio blir sextio. En kvart är 15 minuter. Femton plus femton plus femton blir 45. Till slut har han blivit så bra på matematik att han överglänser både åttaåringen och mig själv i vissa huvudräkningstal. Vår begränsning av hans spelande har givit honom matematiskt tänkande. En bonus vi inte räknat med.

Att inte döda en snigel får mig alltså att tänka på att jag får passa på att njuta av livet, men även att vi alla ser så olika på hur tiden går. När vi är små går tiden långsam, förutom när allt är kul, då går den fort. När vi blir gamla blir vi rädda för tiden och undrar hur vi ska kunna spara tid i en liten ask. Vi börjar då att säga att vi inte har någon tid till att göra saker, men när vi var små hade vi så mycket tid att vi ofta sa att vi inget hade att göra. Snigeln säger att vi ska skynda långsamt och det är väl där någonstans vi har svaret.